Agneta #metooIngen har väl missat #MeToo? Hur det tagit fyr i hela världen efter att Alyssa Milano uppmanat alla kvinnor som någon gång blivit utsatt för sexuella trakasserier eller övergrepp skulle skriva #metoo som status i sociala medier.

Jag var en av kvinnorna som skrev #metoo. Men jag skrev inget mer. Inte när det inträffat eller något annat. Anledningen är väldigt enkel. Jag bär fortfarande på skammen och smärtan.

6 år gammal

Den första gången någon undrade om jag ville ha sex var jag 6 eller 7 år gammal. Det var två killar i min ålder som tyckte att det vore kul att testa det de sett i någon storebrors porrtidningar. Jag tyckte inte alls att det var en bra idé, så jag gick hem istället.

10 år gammal

Den första gången jag fick en hand uppkörd i skrevet och blev tafsad på var jag kanske 10 år. Det pågick under ett antal år innan jag bröt ihop. Nästan alla trakasserier hände på skolan. Jag har skrivit om det 2011:

Kanske förstår man vad jag inte skriver ut, kanske inte. Så här är det:

Ett nedbrytande som pågick från tredje klass till sjätte klass. Egentligen höll det på till sjunde klass då bägaren till slut rann över och jag smällde in en av grabbarna i skolans skåp. Jag var ganska lång och spinkig, men jag är grundstark. Så det small utav bara den. Fan så djävulskt skönt det var! Ingen ska behöva utstå mobbing och sexuella trakasserier. Och i den ålder när man precis ska börja utvecklas…

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är nåt som påverkat mej. Givetvis har det skapat den jag är. Jag har problem med auktoriteter. Jag kan lätt hetta till om nån annan behandlas illa. Jag har svårt att släppa nån inpå livet. Jag har jättesvårt att lita på andra människor, men jag har lärt mej att inte bry mej om det utan sköta mitt.

Lär dej livets stora gåta: älska, glömma och förlåta. Kärleken har räddat mej! Glömmer gör jag aldrig! Jag har förlåtit ett av mina onda spöken. Resten känner jag antingen förakt eller hat för. Brinnande hat! Jag vet hur det känns att faktiskt önska livet ur nån.

Det gör fortfarande ont! Att tänka på det gör mej till den lilla osäkra flickan. Kroppen skakar av minnen jag inte vill ha. Tårar tränger upp! Men jag kan inte ta bort det som hänt! Inte förändra det förflutna!

Min barndom tog slut då. Jag byggde en mur för att skydda mig. Att titta på killar kunde jag göra, men jag ville inte något mer. Minnen av vad jag fått utstå fanns hela tiden kvar. Jag tror min sexuella utveckling blev försenad på grund av detta.

Vuxen

Att bli utsatt för sexuella trakasserier när jag var så liten har påverkat mig otroligt mycket. Det skapade en hemsk otrygghet i mig. En otrygghet som jag fortfarande brottas med. Skammen och skulden som jag bär har jag burit så länge och vet inte hur jag ska skaka den av mig. Den skammen och skulden är verkligen inte min att bära.

Jag har som vuxen fått en hand på rumpan vid något tillfälle på krogen och en ovälkommen arm över axlarna och ett spritdoftande ansikte vid mitt. Jag har alltid lyckats slingra mig ur det hela och känt mig smutsig.

Mina barn

Hur ska jag kunna förmedla det rätta till mina barn? Hur ska jag lära dem vad som är okej och vad som är fel? Hur ska jag lära dem skydda sig? Och varför har vi kommit till den punkten att jag ens måste fundera över det? Jag har funderat på om de borde lära sig självförsvar, men hittills har jag hoppats att samhället mognat sedan jag var liten. Nu kanske jag måste fundera om.

%d bloggare gillar detta: