#MeToo en berättelse om ett barn

Agneta #metooIngen har väl missat #MeToo? Hur det tagit fyr i hela världen efter att Alyssa Milano uppmanat alla kvinnor som någon gång blivit utsatt för sexuella trakasserier eller övergrepp skulle skriva #metoo som status i sociala medier.

Jag var en av kvinnorna som skrev #metoo. Men jag skrev inget mer. Inte när det inträffat eller något annat. Anledningen är väldigt enkel. Jag bär fortfarande på skammen och smärtan.

6 år gammal

Den första gången någon undrade om jag ville ha sex var jag 6 eller 7 år gammal. Det var två killar i min ålder som tyckte att det vore kul att testa det de sett i någon storebrors porrtidningar. Jag tyckte inte alls att det var en bra idé, så jag gick hem istället.

10 år gammal

Den första gången jag fick en hand uppkörd i skrevet och blev tafsad på var jag kanske 10 år. Det pågick under ett antal år innan jag bröt ihop. Nästan alla trakasserier hände på skolan. Jag har skrivit om det 2011:

Kanske förstår man vad jag inte skriver ut, kanske inte. Så här är det:

Ett nedbrytande som pågick från tredje klass till sjätte klass. Egentligen höll det på till sjunde klass då bägaren till slut rann över och jag smällde in en av grabbarna i skolans skåp. Jag var ganska lång och spinkig, men jag är grundstark. Så det small utav bara den. Fan så djävulskt skönt det var! Ingen ska behöva utstå mobbing och sexuella trakasserier. Och i den ålder när man precis ska börja utvecklas…

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är nåt som påverkat mej. Givetvis har det skapat den jag är. Jag har problem med auktoriteter. Jag kan lätt hetta till om nån annan behandlas illa. Jag har svårt att släppa nån inpå livet. Jag har jättesvårt att lita på andra människor, men jag har lärt mej att inte bry mej om det utan sköta mitt.

Lär dej livets stora gåta: älska, glömma och förlåta. Kärleken har räddat mej! Glömmer gör jag aldrig! Jag har förlåtit ett av mina onda spöken. Resten känner jag antingen förakt eller hat för. Brinnande hat! Jag vet hur det känns att faktiskt önska livet ur nån.

Det gör fortfarande ont! Att tänka på det gör mej till den lilla osäkra flickan. Kroppen skakar av minnen jag inte vill ha. Tårar tränger upp! Men jag kan inte ta bort det som hänt! Inte förändra det förflutna!

Min barndom tog slut då. Jag byggde en mur för att skydda mig. Att titta på killar kunde jag göra, men jag ville inte något mer. Minnen av vad jag fått utstå fanns hela tiden kvar. Jag tror min sexuella utveckling blev försenad på grund av detta.

Vuxen

Att bli utsatt för sexuella trakasserier när jag var så liten har påverkat mig otroligt mycket. Det skapade en hemsk otrygghet i mig. En otrygghet som jag fortfarande brottas med. Skammen och skulden som jag bär har jag burit så länge och vet inte hur jag ska skaka den av mig. Den skammen och skulden är verkligen inte min att bära.

Jag har som vuxen fått en hand på rumpan vid något tillfälle på krogen och en ovälkommen arm över axlarna och ett spritdoftande ansikte vid mitt. Jag har alltid lyckats slingra mig ur det hela och känt mig smutsig.

Mina barn

Hur ska jag kunna förmedla det rätta till mina barn? Hur ska jag lära dem vad som är okej och vad som är fel? Hur ska jag lära dem skydda sig? Och varför har vi kommit till den punkten att jag ens måste fundera över det? Jag har funderat på om de borde lära sig självförsvar, men hittills har jag hoppats att samhället mognat sedan jag var liten. Nu kanske jag måste fundera om.

Tänk om du fick leva ditt liv

Tänk omTänk om jag fick leva ditt leva ditt liv för en liten stund. Uppleva det du upplevt. Känna din glädje, din sorg och din smärta. Tänk så mycket visare jag skulle bli. Så många erfarenheter rikare.

Tänk om du fick leva mitt liv för en stund. Uppleva det jag upplevt. Känna min glädje, min smärta, min kärlek och min sorg. Tänk så mycket rikare ditt liv skulle vara.

Tänk vilken förståelse jag skulle få för dig. Jag skulle förstå dina problem och dina känslor så mycket bättre.

Tänk vilken förståelse du skulle få för mig. Du skulle se det som ingen annan ser, förstå mina innersta känslor och mina problem.

Vilken möjlighet vi skulle få att överbygga allt som vi inte tidigare förstod. En möjlighet att bygga en varm och kärleksfull värld. En värld byggd av ömsesidig kärlek och respekt.

Tankarna fladdrar som fjärilar i motvind

Tankarna virvlarTankarna fladdrar omkring. Likt fjärilar som försöker flyga mot vinden. Det finns ingen riktning och inget egentligt mål. De bara är där. I en ständig virvelvind. Det är okej, för tankar ska vara sådana. Visst kan jag ibland önska att det var mer ordning i tankarna, men de är vad de är.

Landar

Ibland landar någon tanke och motar bort andra tankar. Den kanske vill bli mer sedd än de andra tankarna, eller så vill den bara ta en paus i sitt virvlande. Kanske vill den att jag ska stanna upp och fundera lite mer på just den innan den fladdrar vidare. Vad tanken bär med sig för känsla är väldigt olika. Ibland för den med sig glädje. Ibland smärta. I sällsynta fall ilska. Ibland stannar känslan kvar länge efter tanken virvlat vidare. Som att den vill markera att det var viktigt.

Ofta springer jag så fort att de inte kan landa. Kanske är det dags att sakna ner och se lite mer på tankarna som virvlar. Landa i mig själv och finna min sanning. Låta fler tankar landa och påverka. Kanske är det dags att stanna upp och lyssna helt till tankarna. Att förstå vad de vill säga. Kanske är det till slut dags att bli vuxen. Att lyssna till det som tidigare gjort alltför ont.

Nya tankar och nya tag

Med det sagt, så är det dags att fånga en del av tankarna på bloggen igen. Det blir fladdrande funderingar, berättelser om sjukdom, lycka, glädje och sorg. Det handlar om livet och allt vad det innebär. Förhoppningsvis kan något av det jag skriver hjälpa eller trösta någon annan. På det sättet får mina tankar och ord mening.

 

 

 

Jag har tappat mitt minne, men var?

MinnetTypiskt för utmattningssyndrom är att minnet blir fruktansvärt dåligt eller obefintligt. Det är otroligt tröttande och frustrerande att hela tiden glömma.

Jag rutar in allt i rutiner

Sådant som jag normalt gör utan att tänka på vad jag gör har jag blivit tvungen att bryta ner i rutiner som jag kan följa steg för steg. Jag måste ofta börja om för att jag tappar bort mig. Det fungerar bäst om jag får sitta själv, men jag tappar tråden då också. Det gör att jag upplever att allt tar så lång tid och att jag är långsam. Vilket så klart ökar frustrationen.

Jag måste även ha dagliga rutiner. Det bästa är om dagarna ser rätt likadana ut eller att veckorna ser väldigt lika ut. Nu har jag ändrat tiderna på jobbet och det märker jag genast av, eftersom rutinerna måste stabiliseras.

Jag skriver ner allt

Mitt minne är så dåligt att jag skriver ner vad som hänt under en dag och hur jag upplevt det, annars kommer jag inte ihåg det. Det gör jag för min egen skull. Jag vill ha minnen av vad jag och andra runt om har gjort. Jag kan även se om rehabiliteringen går åt rätt håll. Dessutom kan jag då upptäcka att jag reagerar annorlunda på saker än jag tänkte att jag gjorde.

Jag har en lapp som jag sätter vid kaffemaskinen för att komma ihåg att fylla på pellets på morgonen. Jag kan inte tänka: ”det gör jag sen!”, för sen kommer aldrig. Vill jag att det ska bli gjort får jag skriva upp det.

Sätt att träna minnet

Minnesträning är något jag måste jobba med, men det tröttar väldigt snabbt ut hjärnan. Jag kan låta bli att skriva upp något och ge minnet en vink om att det är något du ska komma ihåg imorgon. Då kommer minnet ihåg att det är något det ska komma ihåg och så letar jag inne i minnets vrår. Ibland hittar jag minnet, ibland inte. Det beror väldigt mycket på annan belastning på hjärnan.

Ett annat sätt för mig att öva är att inte sitta själv utan utsätta mig för risken av avbrott till exempel i arbetet. Det fungerar bättre och bättre, men bjuder även på en del bakslag.

När jag är frisk kan jag vara glömsk, lite disträ. Nu är det dåliga minnet på en helt ny nivå.

När tystnaden blir till ett måste och inte ett val

Tystnad, tack!När varje ord gör fysiskt ont, varje ljud känns som en örfil och summan av alla ljud ger en huvudvärk som bedövar. Då blir tystnaden ett måste för att uthärda. Ljud gör att det känns som att öronen vibrerar. Ögonen flimrar i takt med ljuden. Pulsen höjs med ljudvolymen.

Ord som normalt är min näring blir till något jag undviker. Samtal och social samvaro blir en belastning. En tur till affären med alla ljud tar all energi.

Jag måste ha tystnaden

Jag drar mig bort från ljud så mycket som jag kan. Tystnaden har blivit ett måste och inte ett val. Den krassa verkligheten är att utan tystnaden skulle jag inte stå ut. Det kanske låter dramatiskt, men det är en sanning, min sanning som utbränd, eller med utmattningssyndrom som det oftast benämns.

Alla mina sinnen är hela tiden på helspänn och ljud är det som verkar plåga mig mest. Kanske beror det på att jag knappt har någon hörsel på ett öra, så det andra örat hela tiden får ta mer belastning än det är skapat till.

Det innebär att ljud är en stressfaktor som jag bör hålla mig undan så mycket som möjligt.

Jag läste en artikel om 8 saker du inte ska säga till någon som är deprimerad i förra veckan och den passar även väldigt bra in på de med utmattningssyndrom. Men då är depression en ständig följeslagare i utmattningen, så det kanske inte är så konstigt.

Många förstår, men det är även många som inte förstår och vissa kommer aldrig förstå. Därför vill jag skriva om det, för att kanske kan jag då få någon fler att förstå.

Det svåra med att bara vara

Att bara vara

Just nu är jag  i ett läge i livet där jag ska fokusera på att bara vara. Inte ställa några krav på mig själv. Inte ha några förväntningar på mig själv. Inte planera någonting. Utan bara vara.

Ett aktivt liv

Jag vill att saker ska hända. Jag är nyfiken. Jag gillar variation och räds inte utmaningar.

Jag har suttit i föreningsstyrelser, suttit i teamledningen i BNI, varit aktiv i företagsnätverk, varit ambassadör för Walk & Talk, varit fotbollsmorsa, haft två företag (har kvar ett), renoverar gärna möbler, tycker om att måla och tapetsera, sköter hellre snöslungan än dammsugaren, gräver gärna i trädgården och är inte rädd för att ta i fysiskt.

Att bara vara

Men den här utmaningen är nog den svåraste utmaningen hittills i mitt liv. Att bara vara.

Bara att skriva det gör mig stressad. Det känns som att världen springer förbi. Och jag vet att jag inte ska tänka så. Det är autopiloten som säger det. Själv vet jag att jag måste jobba med att lugna ner och starta om. Hur frustrerande det än må vara.

Det känns störtlöjligt att det är så svårt, men vad kan jag göra? Annat än att acceptera det. Och att vara den varma och omvårdande person jag brukar vara.

Det är tur att jag gillar att läsa böcker, att skriva, att färglägga och att rita. Det gör i alla fall att tiden rör på sig lite grann. Och så ska jag öva på att bara vara.

(Jag ska klippa mig till veckan, så efter det kan jag lägga ut en mer uppdaterad bild på mig själv. Det röda håret är ett minne blott.)

%d bloggare gillar detta: