Jag vill så mycket

Jag vill så mycket med allt. Just nu måste jag på grund av min hälsa begränsa mig. Men jag vill så mycket.

Några saker jag vill är att:

  • odla grönsaker.
  • göra förändringar i företaget.
  • lära mig mitt jobb.
  • måla barnens rum.
  • tapetsera vårt sovrum.
  • riva tapeter i mitt kontor.
  • tapetsera och måla mitt kontor.
  • beställa ett skrivbord.
  • hitta en mentor för företagsutveckling.
  • utveckla företaget mot andra länder.
  • lära ut.
  • sätta upp gardiner.
  • lära mig rita.
  • lära mig måla.
  • åka till fjällen.

Det jag får hålla fokus på är min hälsa. Så jag får göra en hälsoplan och se vad som fungerar att lägga in i den.

Jag har tappat mitt minne, men var?

MinnetTypiskt för utmattningssyndrom är att minnet blir fruktansvärt dåligt eller obefintligt. Det är otroligt tröttande och frustrerande att hela tiden glömma.

Jag rutar in allt i rutiner

Sådant som jag normalt gör utan att tänka på vad jag gör har jag blivit tvungen att bryta ner i rutiner som jag kan följa steg för steg. Jag måste ofta börja om för att jag tappar bort mig. Det fungerar bäst om jag får sitta själv, men jag tappar tråden då också. Det gör att jag upplever att allt tar så lång tid och att jag är långsam. Vilket så klart ökar frustrationen.

Jag måste även ha dagliga rutiner. Det bästa är om dagarna ser rätt likadana ut eller att veckorna ser väldigt lika ut. Nu har jag ändrat tiderna på jobbet och det märker jag genast av, eftersom rutinerna måste stabiliseras.

Jag skriver ner allt

Mitt minne är så dåligt att jag skriver ner vad som hänt under en dag och hur jag upplevt det, annars kommer jag inte ihåg det. Det gör jag för min egen skull. Jag vill ha minnen av vad jag och andra runt om har gjort. Jag kan även se om rehabiliteringen går åt rätt håll. Dessutom kan jag då upptäcka att jag reagerar annorlunda på saker än jag tänkte att jag gjorde.

Jag har en lapp som jag sätter vid kaffemaskinen för att komma ihåg att fylla på pellets på morgonen. Jag kan inte tänka: ”det gör jag sen!”, för sen kommer aldrig. Vill jag att det ska bli gjort får jag skriva upp det.

Sätt att träna minnet

Minnesträning är något jag måste jobba med, men det tröttar väldigt snabbt ut hjärnan. Jag kan låta bli att skriva upp något och ge minnet en vink om att det är något du ska komma ihåg imorgon. Då kommer minnet ihåg att det är något det ska komma ihåg och så letar jag inne i minnets vrår. Ibland hittar jag minnet, ibland inte. Det beror väldigt mycket på annan belastning på hjärnan.

Ett annat sätt för mig att öva är att inte sitta själv utan utsätta mig för risken av avbrott till exempel i arbetet. Det fungerar bättre och bättre, men bjuder även på en del bakslag.

När jag är frisk kan jag vara glömsk, lite disträ. Nu är det dåliga minnet på en helt ny nivå.

När tystnaden blir till ett måste och inte ett val

Tystnad, tack!När varje ord gör fysiskt ont, varje ljud känns som en örfil och summan av alla ljud ger en huvudvärk som bedövar. Då blir tystnaden ett måste för att uthärda. Ljud gör att det känns som att öronen vibrerar. Ögonen flimrar i takt med ljuden. Pulsen höjs med ljudvolymen.

Ord som normalt är min näring blir till något jag undviker. Samtal och social samvaro blir en belastning. En tur till affären med alla ljud tar all energi.

Jag måste ha tystnaden

Jag drar mig bort från ljud så mycket som jag kan. Tystnaden har blivit ett måste och inte ett val. Den krassa verkligheten är att utan tystnaden skulle jag inte stå ut. Det kanske låter dramatiskt, men det är en sanning, min sanning som utbränd, eller med utmattningssyndrom som det oftast benämns.

Alla mina sinnen är hela tiden på helspänn och ljud är det som verkar plåga mig mest. Kanske beror det på att jag knappt har någon hörsel på ett öra, så det andra örat hela tiden får ta mer belastning än det är skapat till.

Det innebär att ljud är en stressfaktor som jag bör hålla mig undan så mycket som möjligt.

Jag läste en artikel om 8 saker du inte ska säga till någon som är deprimerad i förra veckan och den passar även väldigt bra in på de med utmattningssyndrom. Men då är depression en ständig följeslagare i utmattningen, så det kanske inte är så konstigt.

Många förstår, men det är även många som inte förstår och vissa kommer aldrig förstå. Därför vill jag skriva om det, för att kanske kan jag då få någon fler att förstå.

Tredje gången gillt för mig och #blogg100

Läs mer om Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagarNu är det dags för det femte året av bloggutmaningen #blogg100. Detta blir mitt tredje försök. De två första försöken till 100 blogginlägg på 100 dagar blev rätt korta. Jag tror att min ambitionsnivå var alldeles för hög. Dessutom såg jag det nog som just försök inte som en rejäl utmaning att ta mig an. Nya tankar och nytt synsätt får bli motorn denna gång. Och kanske en liten plan på vad jag ska skriva.

Jag har känt skrivlusten ett tag, men inte tagit tag i den. Nu passar jag på att låta bloggutmaningen bli den välbehövliga sparken i rumpan.

Ni kommer att få läsa om den resa jag är på nu. Vägen dit. Den slingriga stig jag promenerar på nu. Och en glimt av en oviss framtid. Utmattningssyndrom är den diagnos jag har och riktigare diagnos finns inte. För en utmattning är det. Men det berättar jag mer om en annan dag.

Sen kommer det definitivt att dyka upp något recept också. Men jag måste bli bättre på att ta kort på maten innan vi ätit upp den. En renskrapad tallrik visar väl att det var gott, men inte så mycket mer.

Vill du läsa mer om blogg100 så kika in här.

Vi ses imorgon då mitt första riktiga inlägg kommer!

Det svåra med att bara vara

Att bara vara

Just nu är jag  i ett läge i livet där jag ska fokusera på att bara vara. Inte ställa några krav på mig själv. Inte ha några förväntningar på mig själv. Inte planera någonting. Utan bara vara.

Ett aktivt liv

Jag vill att saker ska hända. Jag är nyfiken. Jag gillar variation och räds inte utmaningar.

Jag har suttit i föreningsstyrelser, suttit i teamledningen i BNI, varit aktiv i företagsnätverk, varit ambassadör för Walk & Talk, varit fotbollsmorsa, haft två företag (har kvar ett), renoverar gärna möbler, tycker om att måla och tapetsera, sköter hellre snöslungan än dammsugaren, gräver gärna i trädgården och är inte rädd för att ta i fysiskt.

Att bara vara

Men den här utmaningen är nog den svåraste utmaningen hittills i mitt liv. Att bara vara.

Bara att skriva det gör mig stressad. Det känns som att världen springer förbi. Och jag vet att jag inte ska tänka så. Det är autopiloten som säger det. Själv vet jag att jag måste jobba med att lugna ner och starta om. Hur frustrerande det än må vara.

Det känns störtlöjligt att det är så svårt, men vad kan jag göra? Annat än att acceptera det. Och att vara den varma och omvårdande person jag brukar vara.

Det är tur att jag gillar att läsa böcker, att skriva, att färglägga och att rita. Det gör i alla fall att tiden rör på sig lite grann. Och så ska jag öva på att bara vara.

(Jag ska klippa mig till veckan, så efter det kan jag lägga ut en mer uppdaterad bild på mig själv. Det röda håret är ett minne blott.)

Skakar av snön från axlarna och låter bloggen vakna än en gång

Skakar av snönSkakar av snön från axlarna.
Värmer kinderna med handskar som inte förmår att hålla kylan ute.
Livet vänder sakta tillbaka.
Ser ut över världen.
Det är kallt.
Den svaga livsgnistan växer sig starkare och vill blomma ut än en gång.
Drivkraften är stark och blicken klar.
Till slut ser jag vägen och de hinder den bjuder på.
För en kort sekund tycker jag synd om de som kommer att stå i min väg.
Leendet blixtrar till i ögonen igen.
Sekunden är borta.
Känner den där känslan inombords som gör mig till den jag är.
Känner värmen återvända.
Lärdomarna är fler och rynkorna djupare.
Men blicken är fast och väjer inte längre. 

%d bloggare gillar detta: