Frans Jeppsson-Wall kliver på scenen i den svenska Melodifestivalens fjärde delfinal. En ung kille som verkar smått bortkommen på scenen. Sen börjar han sjunga. Vilken röst, vilken charm och vilken låt. Jag kan inte låta bli att le när han uppträder. Han sticker verkligen ut med sin avsaknad av inplanerad dans, avsaknad av scenshow och en äkthet som ingen annan lyckas träna fram. På Aftonbladet läser jag Markus Larssons sammanfattning av deltävlingen och fastar för:

Han har ju något som varken Oscar Zia, Wiktoria, Robin Bengtsson eller Molly Sandén kan öva in eller återskapa.

Vadå? Jo, en mycket speciell charm.

Han är ett lika oemotståndligt klickbete som gulliga kattklipp på Youtube.

Trots det så lyckas han samla sig för att framföra vinnarlåten en gång till skillnad mot Oscar Zia som mest fnittrade.

Här finns en studioinspelning av låten också. Jag måste nog säga att jag tycker liveversionen är bättre.

%d bloggare gillar detta: